Min berättelse

Mihaela Iuhas

Som liten växte jag upp hos min mormor. Det berodde på att min mamma inte ville ta hand om mig. Jag var ett lydigt barn och jag tyckte om att hjälpa mormor att mata kycklingarna och getterna. Men, jag tyckte inte om att mata grisarna, eftersom de var för bullriga och det luktade riktigt illa. Jag tyckte om att leka med hunden som vi hade. Jag fick gå med mormor till affären och fick följa med morfar att fiska. Detta tyckte jag om.

Det finns också många obehagliga minnen hemma som jag inte vill prata om. Men mitt liv var ganska fint tills min mormor blev sjuk och inte längre kunde ta hand om mig. Inte långt efter att hon blev sjuk togs jag tillfälligt till ett fosterhem tillsammans med mina syskon. Vi stannade där i ungefär två månader. Vi var bland de yngsta barnen i fosterhemmet. Efter några månader kom vi till Caminul Felix. När vi kom hit, kommer jag ihåg att många barn kom och välkomnade oss och genast tog dom med oss ut och lekte. Jag kände mig snart hemma och fick många vänner i mina nya syskon. Idag har jag många fina minnen som mina födelsedagar som vi har firat uppe i bergen eller en gång när vi var vid havet. Jag har varit på läger och varit på resor tillsammans med min familj.

Jag tycker om att läsa och att spela basket och min favoritfärg är blå. När jag växer upp vill jag bli apotekare, men jag kan ändra mig. I framtiden ser jag mig själv med den familj som jag ska bygga och som jag aldrig kommer att överge.

Mihaela Iuhas